Liten är stor.

Knappt en vecka gammal. Fortfarande fjunig över hela kroppen.
Snart åtta månader gammal. En Signe som röjjer järnet. Kärlek!

Svullbert!

Har man något fel om man tittar på "Du är vad du äter" och genast känner ett ruggigt sug efter chokladbollar, chips och ostbågar? Det borde nog vara tvärtom.

Signe, Miguel och Dexter.

Det är kul att få presenter. Särskilt när de är så fina som dessa.

Signe salivmaskinen Jonsson

Signe har kommit på hur man gör pruttljud med munnen. Och duschar således ner allt som är i närheten. Men lika glad är mamman för det men sötast är nog Signen!

Jobbfrossa!

Imorgon börjar jag jobba igen. Sex månader hemma med lill-trollet är redan borta. Jag sitter här och börjar bli rejält nervös nu. Nervös inför att göra knasiga saker på jobbet för att Signen kommer uppta alla tankar. Världens jävla separationsångest kommer jag att ha! Jag saknar ju henne nu när hon ligger och sover till och med. Hej jag är hönsmamman jag aldrig trodde jag skulle bli. Signe kommer nog inte hinna sakna mig dock, hon kommer lajja sig trött med Danielpappan och äta palsternacks-puré så hon storknar.

Vi gjorde ett nattnings-experiment ikväll med välling istället för att jag ammade henne. Jag höll mig i bakgrunden. Det gick inte alls, de stora krokodiltårarna kom genast fram. Istället fick hon bli sömnig i Daniels famn och somnade sen helt odramatiskt i sin säng. Det hela tog högst 10 minuter. Fantastiskt ju! Nästan så jag inte vågar tro det var sant.

Tiden.

Tiden går fort och vår älskade Signe fyller sex månader idag. Hon kan sitta nästan själv och har börjat visa att hon är en tjej med temperament. Får hon inte stå upp och hoppa i knät är det faktiskt inget roligt jöh!, tycker hon. Nappen som vi varit lite stränga med att endast använda vid vila och sovtider åker fram lite oftare. Men den stannar inte så länge i munnen för det bästa tycker Signe är att ta ut nappen och sjunga lite i den som en mikrofon, och sen skruva in den i munnen igen. Då är hon nöjd. Nu sover hon och jag borde passa på att gå på toaletten och sånt där men jag fastnar på mammabloggarna som vanligt. Fascinerande att det är så fascinerande att läsa om andra barn och mammor man aldrig träffat. Läsa om andras liv när man själv borde leva sitt eget liv. Typ. Läser med skräckblandad förtjusning Alexandra Pascalidous blogg. Hon är föräldraledig i Thailand, och rekommenderar alla nyblivna föräldrar att ta ut sin föräldraledighet i Thailand. VA?? Say no more. Ja hon är härlig den dära Alexandra.

Hej så länge!

En månad.

Så länge har jag varit mamma nu. Kan inte förstå hur snabbt tiden går, men ändå känns det som en evighet sen som vi hetsåkte in till BB och jag andades någon sorts egen hemmagjord profylax-andning med tillhörande bröl-läten i baksätet på taxin. Jag kommer ihåg att chauffören var tyst under hela resan och sen sa "Lycka till" när vi klev ur. Tydligen hade han kört på småvägar för att undvika den tyngsta trafiken och sen snabbåkt i bussfilen för att komma fram så fort som möjligt. Det var hyggligt av honom tycker jag. Sen blev det inte så mycket mer hyggligheter som jag kan minnas förrän på natten 00.28 Då lilla Signe äntligen kom ut! Jag sammanfattar förlossningen med ett "aldrig mer!". Känner fortfarande så, men folk säger att man glömmer. Precis som bakfyllans "aldrig mer!" glöms bort. Men jag är fan tveksam till det alltså.

Varje dag börjar med en liten oro; hur ska den här dagen gå? Tydligen gör bäbisar lite som dom vill och mitt jobb är att bara hänga med i svängarna och se till att hon är mätt och glad. Det går hyfsat bra måste jag erkänna. Så länge jag kommer ihåg att inte planera mer än en sak per dag och att ingen dag är den andra lik. Att vila samtidigt som Signe sover visar sig vara svårt då hon endast sover då vi är ute och går med vagnen eller om jag bär runt henne.

Vi är välsignade. Det är så jag känner. Har aldrig använt det ordet tidigare, så det är väl dags nu.