När jag var liten (kan med fördel läsas med Slas-röst) åt jag väldigt mycket messmör. Fjällbrynts messmör. Jag älskade messmör. Jag tror faktiskt att det var nästan det enda jag åt. Jag var, och är väldigt kräsen med maten och fanns det inte messmör hemma så fick jag nästintill panik. Pappa fick åka ut i regnet sent på kvällen till BP och köpa mer messmör. Sen la det sig så småningom. Begäret avtog. Till slut var inte messmör en del av mitt liv. Men då och då i vuxen ålder har suget plötsligt återkommit. Jag har köpt en ask, eller en tub, messmör och klämt ut på mackan och blivit lika besviken varje gång. Det är ju inte alls så gott som jag minns det! Så igår kom det igen. Begäret. Helt oväntat när jag satt och kollade på CSI Miami och störde mig som vanligt på Horatio som gled in och ur bild med sina glajjer. ÅH messmör! Har nu precis ätit en macka med detta på och den här gången var det precis sådär gott som jag föreställt mig! Det var tillfredställelse! Det är så mycket konstigt som händer när man fyllt trettio. Saker avslutas och nya ting påbörjas. Messmörs-cirkeln är nu sluten.
