Tuesday, August 12, 2008

Drömmar på smällen.

Jag kommer ofta ihåg mina drömmar. Brukar inte vara nåt särskilt att tala om men ibland finns det några som står ut i mängden. Just nu är det såklart många drömmar om bebis som ska komma ut. Annars har jag tre teman på mina drömmar.

1: Jag hamnar utanför gruppen. De viskas och tasslas bakom ryggen och jag är ensammast i hela världen.

2: Jag är ARG! Argast i hela världen. Skriker och gormar på folk. Skriver tex lappar till högljudda grannar. "Ni kan dra åt helvete allihopa! //Sofia" skriver jag med svart penna och spetsiga bokstäver. De två snedstrecken i slutet är otroligt viktiga.

3: Jag ska passa någons barn eller husdjur och det slutar alltid med död. En gång glömde jag den lilla apan jag skulle ta hand om och hittade den långt senare som ett dött torkat apskal. Eller katten som bara var en livlös tussboll efter några dagar hos mig. Och så vidare. I all evighet.

4, Bonus-bebis-tema: Det första jag ger min nyfödda är en milkshake från McDonalds. Det är ju så praktiskt med sugrör så där i början. Eller, barnet kommer ut och pratar som en tonåring. Jag blir oerhört besviken på att allt går så fort. Nattens dröm var mer söt och trevlig. Jag ska sy en jympapåse till barnet och vi går ner till lokala sytillbehörsaffären här i Sumpan och Mini får själv välja vilken färg bandet på påsen ska ha. Generöst tycker jag.



Åk till Skansen. Där bor den här gulliga polisongkaninen. Mycket underhållande att titta på.

Friday, August 08, 2008

sju dagar, en vecka...

kvar tills beräknat datum. NUNUNU!!! vill jag. De sista veckorna har krypit fram. Vila, äta, fantisera och drömma. Kanske en liten promenad ner till affären och klämma på en och annan liten socka. Sen gå hem utan någonting. Men i måndags tog jag stora steget och handlade lite mini-kläder alldeles själv, men det var en fruktansvärd beslutsångest och jag stod och pillade på de små tygen och velade i 45 minuter innan jag slog till. Det är någonting ångestfyllt. Tänk om vi inte kommer hem med en bäbis inom tre veckor. Tänk om det är nåt fel. Tänk om, tänk om... Det är mycket sammandragningar nu men inget som gör ont. I natt började det mola lite. Ja nu jäklarns tänkte jag, nu sätter det igång. Sen gick jag på toa och det var bara fisen som ville ut. Typiskt.

Vi har haft besök i ett par dagar av min kusin och hennes lilla ettåring. Hur bra som helst men hjälp vad uppriven jag blir när den lilla ligger och gråter hjärtskärande och inte vill sova. Maktlöshet för att inte kunna trolla bort magknipen. Man tycker ju så synd om. Hur ska man klara av det?

Oro vs lycka! Nu rumla mini runt och spjärnar ut sina små fötter. Och hickar. Det är det nog sjukt trångt där inne nu. SÅ jag säger det igen: komma ut nuuuu??